Blotlaget Agnefit

Blotlaget Agnefit

Om tankeboken

Det här är blotlagets tankebok. Vi informerar här om våra samlingar och blot men här finns framför allt utrymme för ord och tänkor kring hednisk tro och sed. Blotlaget finns också dokumenterat i bilder. För att komma i kontakt med oss, e-posta admin[snabel-a]folktro.org.

I regn o rusk på ö

LivsåskådningPosted by Peter 04 Jul, 2010 00:22:27

Sitter här i min stuga mitt ute i ingenstans.
Regnet öser ner och det är sommar. Härligt!
Stängde i dag ner mig på Facebook då jag hamnat vid ett vägskäl och måste byta riktning. Funderar mycker på o ena sidan seden och o andra sidan filosofi/religion som kanske inte går hand i hand och så jag, den andiga människan och de punkter vi kan mötas och var vi inte kan det, bör det, vill det.

  • Comments(2)//agnefit.folktro.org/#post47

Filmtipset

LivsåskådningPosted by Peter 09 Mar, 2010 12:30:02

Av någon anledning så ramlade jag över en äldre dokumentär som var alldeles fantastisk. Gubben i stugan heter den.

Se den och njut.

//Vaner

  • Comments(1)//agnefit.folktro.org/#post44

Grunnandet

LivsåskådningPosted by Peter 08 Mar, 2010 21:43:27

Jag ställer frågan varför jag inte kan se det andra ser och varför jag inte känner det andra känner och varför jag känner tomhet där andra känner sig fyllda. Jag ställer frågan varför jag inte drar de slutsatser andra drar och varför jag inte får svaren fast jag frågat. Jag ställer frågan varför jag inte kommit vidare fast jag studerat så ivrigt. Jag ställer frågan varför jag så gärna ville vara en vis man. Den sista frågan jag ställde vid min död var varför jag aldrig fick något liv.

Svaret jag fick var tystnad och för första gången lyssnade jag, lyssnade och lyssnade och lyssnade. När jag så blev ett med tystnaden kom svaren.

Jag ser inte därför att jag blundar. När jag hämtar ved är mina tankar på stugan, när jag är i stugan är mina tankar vid veden. För att öva ställer jag mig naken i regnet och tänker inte längre på stuga eller ved. Jag tänker blott på regnet, dropparna. Smakar, luktar, känner. Äntligen förstår jag! Så enkelt men samtidigt så oerhört svårt. Hämta ved när jag hämtar ved, vara i min stuga när jag är i min stuga.
Mitt tomrum börjar fyllas….

Svaret jag fick var tystnad och för första gången lyssnade jag, lyssnade och lyssnade och lyssnade. När jag så blev ett med tystnaden kom svaren.

Jag får inte svaren därför att jag inte lyssnar. För att få svaren måste jag vara tyst. Låt de andra komma till tals, lyssna till dem. Lyssna även till det jag inte håller med om eller vill annorlunda. Lyssna till dårens pladdrande och sjöfararens skrönor, lyssna till kråkans kraxande. Lyssna till både vän och fiende, men var tyst och lyssna, lyssna, lyssna!
Äntligen förstår jag! Så enkelt men samtidigt så oerhört svårt. För att öva så bestämmer jag mig för att endast tala vid en direkt fråga samt begränsa mitt svar till så få ord som möjligt.
Jag ställde mig medvetet ett steg tillbaka och klev ur cirkelns mitt. Långsamt lyckades jag få ner orden till ett minimum. Jag började öva på att verkligen lyssna (att stå i regnet). Jag fokuserade all min kraft och energi på att lyssna och att känna på lyssnandet. Jag lät mig uppslukas och fångas. Först när jag tystnat kom svaren jag väntat på. Äntligen hittar jag det jag kan dra slutsatser av…

Svaret jag fick var tystnad och för första gången lyssnade jag, lyssnade och lyssnade och lyssnade. När jag så blev ett med tystnaden kom svaren.

Jag kommer vidare om jag bara lyssnar. Lyssnar och uppmärksammar. Vad är mitt största hinder om inte jag själv? Allt jag behöver göra är att studera tystnaden så kommer jag vidare. Hur ska idogt studerande hjälpa mig om själva intellektet också är mitt hinder. Studera tystnaden…Så enkelt men samtidigt så svårt. Efter som jag själv sätter upp mina hinder kan jag också riva dem. Tanken är hisnande. Studera tystnaden…

Svaret jag fick var tystnad och för första gången lyssnade jag, lyssnade och lyssnade och lyssnade. När jag så blev ett med tystnaden kom svaren.

Fåfänga och behov av bekräftelse är skälet till min önskan att vara vis. Visheten är inte för mig att avgöra det är andras. Jag förstår att sann visdom hämtas från lyssnandet på tystnaden. Jag lägger kunskapstörsten åt sidan och äntligen börjar jag känna mig fri…

Svaret jag fick var tystnad och för första gången lyssnade jag, lyssnade och lyssnade och lyssnade. När jag så blev ett med tystnaden kom svaren.

Jag fick ett liv men valde att inte leva det. Det är först nu jag förstår, det är först nu jag lever. Jag lever på min dödsbädd. Jag är lycklig. Lycklig att äntligen förstå. Att veta hur man lever. Jag minns en text jag läst som löd; Fä dör fränder dör, själv ska du dö, men ett vet jag som aldrig dör. Domen över död man..Nu äntligen förstår jag!

//Vaner

  • Comments(3)//agnefit.folktro.org/#post42

Bronsåldersmord och andlig kontinuitet

LivsåskådningPosted by Karl 30 Dec, 2009 13:25:51

Jag läser min julklappsbok, Bronsåldersmordet - om arkeologi och ond bråd död, av Jonathan Lindström (Nordstedts, 2009). Boken, en tegelsten om 600 sidor, berättar om den s k Granhammarsmannen, ett tämligen anonymt och bortglömt fynd från 1950-talet av ett bronsålderslik i Mälardalen.

Författaren lyckas dock genom egen och, framförallt, andras sakkunskap (exempelvis modern kriminalvetenskap) skapa en spännande och levande berättelse kring den förmodat mördade Granhammarsmannen och hans möjliga öde. Boken har marknadsförts som världens äldsta "cold case" och det är en ganska bra beskrivning av berättelsens upplägg. Till en början fascineras man som läsare av hur mycket fakta det faktiskt går att få fram ur ett gammalt fynd, samt att det faktiskt - genom lite slutledningsförmåga och en gnutta fantasi - går att skapa ett någorlunda trovärdigt händelseförlopp eller t o m en slags levnadsteckning.

Lindström har, naturligtvis, mött en del kritik för sina långtgående slutsatser men det tycks då som om kritikerna missar målet - det här är en populärvetenskaplig skildring (om än med vetenskaplig metodik i grunden) och inte en vetenskaplig rapport. Och som poplärvetenskaplig skildring av en forntida människa är den smått häpnadsväckande, även om författaren svävar iväg lite väl mycket ju längre berättelsen löper.

Varför då skriva om denna fornhistoriska mordskildring här? Jo, Jonathan Lindström bryter lite med den gängse arkeologiska historieskrivningen - han betonar kontinuitet och gradvis utveckling där arkeologin traditionellt velat se dramatiska och genomgripande förändringar, inte minst när det handlar om kultur och andlighet (eller "religion" som det betecknas från ett mer modernt perspektiv). Ur ett levande hedniskt perspektiv känns det tämligen självklart att hedendomen är en och densamma i grunden, även om myter och namn på makter och rådare har skiftat, liksom människors uttryck att för hålla sig till dem, under årtusendenas lopp.

I ett kapitel om den andliga kontext som omgav Granhammarsmannen skissar Lindström linjer mellan de få kända kunskaperna kring bronsålderns andlighet och den något mer bekanta sena järnålderns mytologi, något som antagligen vore otänkbart för många andra arkeologer och religionshistoriker vilka är vana att kategorisera och dela in såväl fysiska som kulturella och andliga epoker utifrån ett fåtal materiella fynd. Tidsaxeln vi alla fick lära oss i skolan där stenålder, bronsålder, järnålder och "historisk tid" börjar och slutar vid bestömda tidpunkter, ger en falskt förenklande bild av människans levnad på jorden, inte minst av vårt förhållande till andlighet och hednisk sed.

I mitt perspektiv avstannar inte jämförelsen vid en vikingatida mytologi. Det andliga arvet fortsätter naturligtvis in i kristen och modern tid genom folktron. Den hedniska seden idag är inte fattigare än förr. Bara annorlunda i uttrycken. Men grunden för seden - den verklighet vi förhåller oss till - är densamma idag som för de 2850 år sedan då Granhammarsmannen möte sitt öde och kastades i den sjö vi idag kallar Mälaren.

  • Comments(0)//agnefit.folktro.org/#post40

Att runda hörnet

LivsåskådningPosted by Karl 09 Dec, 2009 08:47:56

Ödet brukar stå och vänta bakom hörnet i form av en rånare, ett fnask eller en lottförsäljare, dess tre vanligaste inkarnationer. Men ett är säkert - det gör inga hembesök. Man måste själv söka upp det.

Ovanstående är hämtat ur romanen Vindens skugga av Carlos Ruiz Zafón, en spretig och långdragen men bitvis ganska underhållande bok av en författare som torde vara Spaniens svar på Umberto Eco. Just det här citatet tycker jag dock var ganska kul och träffande.

Många talar om ödet i generella ordalag och kan då mena allt ifrån en allsmäktig gud till slumpen (ibland inspirerade av någon populärvetenskaplig skildring av kvantmekanik eller liknande). Men när man börjar skärskåda denna ödestro får de flesta kalla fötter. De ser sin fria vilja - som lätt krampaktigt upphöjs från ett mänskligt ideal till en naturlag - begränsas och kringgärdas.

Men en verklig ödestro har inte med slumpen att göra samtidigt som den inte heller är ett hinder för att leva sitt liv fullt ut. Tvärtom. Det är passiviteten som är hindret - att inte vilja eller våga gå utanför dörren och möta det som väntar bakom hörnet. Få av oss orkar/klarar/vågar rörs oss obehindrad längs vår varp. Den passivitet som följer på rädslan är farligt bekväm. Och här har vi måhända ytterligare en vägledare för vår uppgift under det ögonblick våra korta liv gnistrar till. Att fylla vårt öde med innehåll och mening. I den mån vi klarar och kan.

  • Comments(0)//agnefit.folktro.org/#post37

Den där döden och livet och ättesjälen

LivsåskådningPosted by Karl 06 Nov, 2009 10:02:07

Efter vårt alvablot kom vi som höll vaka framåt nattkröken (Kent, Jonas och jag) in på den lilla frågan kring döden och själen. För min del var det ett givande samtal som fick mig att fundera vidare. Av en slump dök en liknande frågeställning upp på ett forum och jag tänkte publicera mitt inlägg även i vår tankebok. Dock med brasklappen att ord inte räcker långt i sammanhanget. Alla begrepp blir ändå bara mer eller mindre vackra metaforer för något vi vet lite om och tror desto mer. Å andra sidan handlar det om mer än ett teoretisk resonemang - för mig bottnar det i att söka förklara glimtar, känningar och minnen. Ni får gärna vända, vrida och klura vidare.

Ättesjälen är ett missbrukat begrepp. Vi skulle kunna tala om en universell "själ" som utgörs av alltet. Väven. I denna väv är själarna knutarna. Knutpunkterna. Ättesjälen är helt enkelt den del av väven som utgår från dig i centrum med dess omgivningar. För varje invidivid sträcker den sig olika långt och dess gränser är diffusa. Oftast handlar det om släktband men inte alltid. (Det är här de kvasivetenskapliga genetiska flumresonemangen villar bort en del nyhedningar.) Banden som bildas med ett fosterbröda/systerskap kan vara starkare än ett "blodsband" . Liksom ett adopterat barn. Eller en mycket stark och djup vänskap och kärlek. Ättesjälen har inget objektivt självändamål eller värde men den är en förutsättning och vi tillför alla något till den. Den bara är.

När vi dör återförenas vi med och tillför vi ättesjälen och därmed väven vår vård. På gott och på ont. Vi tillför ny kraft och nya färger. Vi ger den också nya fläckar och svagheter. När vi föds hämtas vården ur den gemensamma ättesjälen. På gott och på ont. På så vis utgör ättesjälen en viktig (kanske den enda viktiga) vägvisare för hur vi bör handla i livet. Allt vi gör - eller inte gör - för att uppfylla vårt öde påverkar ättesjälen i det lilla och väven i det stora. Vi har ett ansvar som går bortom individen och bortom livet.

En för många jobbig konsekvens av det här tankegodset, är att vi inte bär med oss vår person när vi dör. Åtminstone inte som vi tror oss känna oss själva i livet. På ett sätt borde det vara en befrielse. Samtidigt som det för de flesta är ofattbart svårt att lämna den lilla bubbla av kontroll och isolation vi skapar under vår korta livsbana.

Det är är naturligtvis inte alls så självklart och färdigtänkt för mig som det kanske låter. Men det finns något här som för mig (och blotlaget) kan vara en bas att vila mot när det kommer till frågor kring moral, födelse, liv, död, öde och ätt. Utan att låta sig begränsas av samtida populärvetenskap eller ideologiskt färgade tankar kring ättesjäl eller bokstavstrogen reinkarnation.

Jag är egentligen inte bekant med begreppet ättesjäl sedan barnsben. Men det kan fungera i brist på annat, av den anledningen att en ätt i mina öron kan vidgas utanför det vi idag kallar "släkt", vilket oftast exkluderar det mesta utanför en utökad kärnfamilj. Och som sagt - perspektivet på en ätt kan gott skilja sig något även mellan individer inom en familj. Vi kan alla ana vår ätt genom att placera oss i cirkelns mitt. Inom en familj möts cirklarna sannolikt, men överlappar inte helt.

Min fru utgör en stor del av min ätt. Hennes föräldrar en väsentlig men mindre del. För mina föräldrar är min fru numera en del av deras ätt men en mindre del än för mig. Våra barn, adopterat som biolgiskt, är båda bundna med lika starka varpar till vår gemensamma ätt. Skillnaden är att vår dotter, som har ett annat ursprung är vår son, också har en varp som når långt bort geografiskt men nära i ätten. Om hon själv vill - och får möjlighet - kan hon stärka de ättebanden när hon blir äldre. Om inte så förblir de vad de är idag. Jag har ätteband till mina kusinbarn som jag nästan aldrig träffat. Och en del kusiner som jag inte träffat på åtskilliga år. Men ättebanden till mina närmaste vänner är idag starkare än till många kusiner och kusinbarn.

Det är i nära relationer, i sann vänskap och i kärlek som varparna sträcks och binds samman. Men alla känslor och även den handlingar som är en konsekvens av våra känslor (och tvärtom) - såväl kärlek som hat, sorg som lycka, handling som apati - påverkar oss och därmed även ättesjälen.

  • Comments(1)//agnefit.folktro.org/#post31

Maten på faten

LivsåskådningPosted by Karl 19 Aug, 2009 09:54:48
I natt hade vi bara 7-8 grader och det märks att hösten närmar sig. Sensommar är skördetid och höst är slakttid. Det av nötkött vi äter här köper vi via en granne. Det är köttdjur som fått gå ute så mycket som möjligt och som gårdsslaktas. Det är med andra ord som det ska vara. Ägg har vi alltid haft och i överflöd sedan ett par år då de värptröga hedemorakorsningarna blandades upp med brun leghorn. Men de är ganska spensliga och inte mycket kött på och därför har vi inte tagit fram några gödkycklingar (utöver nackning av ungtuppar som blivit över).

Man behöver inte vara vegan eller så kallad djurrättsaktivist för att känna en viss avsky över den industriella köttproduktionen. Inte minst broileruppfödningen. Nu byter vi därför ut vår gamle tupp mot en tyngre tupp av köttrasblandning och hoppas på både fortsatt god äggproduktion och en god avslaktning av lite tyngre unghöns nästa höst.

Eftersom hästarna tar betet i anspråk blir det inget över till får vilket är synd. Däremot planerar jag på att skaffa kaniner för uppfödning. Smakat kanin? Det är en delikatess. Min fru är tveksam - hon är förstår logiken men har ändå svårt rent känslomässigt med kaninkött från djur hon sett växa upp (kycklingkött går däremot bra av någon anledning). Det får mogna fram och jag får ta hand om slakten. Fyraåringen verkar dock inte ha några större problem med tanken på att äta kanin - man kan spara några att gosa med och äta dom andra som hon något lakoniskt uttrycker saken (hon är för övrigt just nu tämligen fixerad vid att jag måste nacka en gammelhöna som blivit rejält halt).

Vad är moraliskt riktigt? Var och en gör sina livsval men man kommer inte undan att livsstil och beteende har en direkt påverkan på livet runt om oss. Att vi överlag borde äta lite mindre kött är nog klart ur såväl miljö- som hälsoperspektiv. Om man som vi har utrymme och möjlighet att hålla en del egna djur, ska man nyttja den givna möjligheten. Att leva på våra breddgrader och inte alls äta kött är också tveksamt. För min del råder ingen moralisk skillnad mellan liv och liv - oansett om det gäller gallring av träd till ved, av bärbuskar, fruktträd, grönsaker, slakt av höns eller andra djur ska man visa respekt för det levande och de som rår över anden. Den som äter kött i butiken men som förfäras över jakt eller gårdsslakt bör släpas med till ett av Scans jätteslakterier eller en av Kronfågels produktionsanläggningar.

Allt liv är heligt. Allt liv är ett. Vi tar och ger tillbaka. Vi äter i vördnad för den insikten.

Eller så tappar vi taget om vårt ursprung och missar det mest elementära... :-)


  • Comments(0)//agnefit.folktro.org/#post26

Lettisk midsommar

LivsåskådningPosted by Peter 07 Jun, 2009 09:49:50

Vill tipsa om en intressant artikel från 2007. Vi närmar oss ju midsommar, med allt vad det innebär.

"Framme vid sjön stannar processionen. Männen tar av sig sina kläder innan de fortsätter ut i vattnet med brinnande facklor i händerna".

Artikeln (SvD) till detta hittar ni här

  • Comments(1)//agnefit.folktro.org/#post11

Sed, tro och tolkning

LivsåskådningPosted by Karl 03 Jun, 2009 14:18:13
Jag läser i nättidningen Svensk historia om hur den sovjetiska ideologin och terminologin påverkade forskningen av "primitiva" världsåskådningar som hos den samojediska kulturen. Det gäller ju givetvis inte bara sovjetisk forskning utan i hög grad även (religions)vetenskap i vår tid och i vårt samhälle. Att forska kring forntida religiösa uppfattningar eller kring mer sentida folktro är ger ett helt annat perspektiv på hedendom än att leva med den. Tyvärr blandar många - inte bara forskare - ihop de här två perspektiven. Eller tillmäter det ena större värde än det andra.


Att läsa en populärvetenskaplig bok om forntida religionsuppfattningar och sedan överföra det till (eller ännu värre låt det styra) en levande hednisk sed, blir detsamma som att tolka en nutida tolkning av en värld som vi inte längre kan förstå. Det är i vår relation - i tal, handling och gåvor - till makter och rådare som seden uppstår, inte genom att klä tron i färgglada kläder. Fantasi och svärmeri ger hjärtat kraft men om det inte ska vissna måste det rotslås innan den sträcker sig mot himlen.

Se där en kryptisk sentens...

  • Comments(0)//agnefit.folktro.org/#post4