Blotlaget Agnefit

Blotlaget Agnefit

Om tankeboken

Det här är blotlagets tankebok. Vi informerar här om våra samlingar och blot men här finns framför allt utrymme för ord och tänkor kring hednisk tro och sed. Blotlaget finns också dokumenterat i bilder. För att komma i kontakt med oss, e-posta admin[snabel-a]folktro.org.

Den där döden och livet och ättesjälen

LivsåskådningPosted by Karl 06 Nov, 2009 10:02:07

Efter vårt alvablot kom vi som höll vaka framåt nattkröken (Kent, Jonas och jag) in på den lilla frågan kring döden och själen. För min del var det ett givande samtal som fick mig att fundera vidare. Av en slump dök en liknande frågeställning upp på ett forum och jag tänkte publicera mitt inlägg även i vår tankebok. Dock med brasklappen att ord inte räcker långt i sammanhanget. Alla begrepp blir ändå bara mer eller mindre vackra metaforer för något vi vet lite om och tror desto mer. Å andra sidan handlar det om mer än ett teoretisk resonemang - för mig bottnar det i att söka förklara glimtar, känningar och minnen. Ni får gärna vända, vrida och klura vidare.

Ättesjälen är ett missbrukat begrepp. Vi skulle kunna tala om en universell "själ" som utgörs av alltet. Väven. I denna väv är själarna knutarna. Knutpunkterna. Ättesjälen är helt enkelt den del av väven som utgår från dig i centrum med dess omgivningar. För varje invidivid sträcker den sig olika långt och dess gränser är diffusa. Oftast handlar det om släktband men inte alltid. (Det är här de kvasivetenskapliga genetiska flumresonemangen villar bort en del nyhedningar.) Banden som bildas med ett fosterbröda/systerskap kan vara starkare än ett "blodsband" . Liksom ett adopterat barn. Eller en mycket stark och djup vänskap och kärlek. Ättesjälen har inget objektivt självändamål eller värde men den är en förutsättning och vi tillför alla något till den. Den bara är.

När vi dör återförenas vi med och tillför vi ättesjälen och därmed väven vår vård. På gott och på ont. Vi tillför ny kraft och nya färger. Vi ger den också nya fläckar och svagheter. När vi föds hämtas vården ur den gemensamma ättesjälen. På gott och på ont. På så vis utgör ättesjälen en viktig (kanske den enda viktiga) vägvisare för hur vi bör handla i livet. Allt vi gör - eller inte gör - för att uppfylla vårt öde påverkar ättesjälen i det lilla och väven i det stora. Vi har ett ansvar som går bortom individen och bortom livet.

En för många jobbig konsekvens av det här tankegodset, är att vi inte bär med oss vår person när vi dör. Åtminstone inte som vi tror oss känna oss själva i livet. På ett sätt borde det vara en befrielse. Samtidigt som det för de flesta är ofattbart svårt att lämna den lilla bubbla av kontroll och isolation vi skapar under vår korta livsbana.

Det är är naturligtvis inte alls så självklart och färdigtänkt för mig som det kanske låter. Men det finns något här som för mig (och blotlaget) kan vara en bas att vila mot när det kommer till frågor kring moral, födelse, liv, död, öde och ätt. Utan att låta sig begränsas av samtida populärvetenskap eller ideologiskt färgade tankar kring ättesjäl eller bokstavstrogen reinkarnation.

Jag är egentligen inte bekant med begreppet ättesjäl sedan barnsben. Men det kan fungera i brist på annat, av den anledningen att en ätt i mina öron kan vidgas utanför det vi idag kallar "släkt", vilket oftast exkluderar det mesta utanför en utökad kärnfamilj. Och som sagt - perspektivet på en ätt kan gott skilja sig något även mellan individer inom en familj. Vi kan alla ana vår ätt genom att placera oss i cirkelns mitt. Inom en familj möts cirklarna sannolikt, men överlappar inte helt.

Min fru utgör en stor del av min ätt. Hennes föräldrar en väsentlig men mindre del. För mina föräldrar är min fru numera en del av deras ätt men en mindre del än för mig. Våra barn, adopterat som biolgiskt, är båda bundna med lika starka varpar till vår gemensamma ätt. Skillnaden är att vår dotter, som har ett annat ursprung är vår son, också har en varp som når långt bort geografiskt men nära i ätten. Om hon själv vill - och får möjlighet - kan hon stärka de ättebanden när hon blir äldre. Om inte så förblir de vad de är idag. Jag har ätteband till mina kusinbarn som jag nästan aldrig träffat. Och en del kusiner som jag inte träffat på åtskilliga år. Men ättebanden till mina närmaste vänner är idag starkare än till många kusiner och kusinbarn.

Det är i nära relationer, i sann vänskap och i kärlek som varparna sträcks och binds samman. Men alla känslor och även den handlingar som är en konsekvens av våra känslor (och tvärtom) - såväl kärlek som hat, sorg som lycka, handling som apati - påverkar oss och därmed även ättesjälen.

  • Comments(1)//agnefit.folktro.org/#post31